JAAA!!! JAG ÄR CIRKELGYMSLEDARE

Nu kan jag äntligen få ropa JAAAA!!!!
Jag är GODKÄND!!!

Igår. Telefonen ringde. Jag satt i bilen på väg hem från Friskis och mitt jympapass, så där hög på glädje som jag brukar vara efter pass.
Jag lyckades i mitt fumlande efter telefonen välta handväskan och tömma ut allt innehåll på passagerargolvet innan jag svarade.

Jag vet inte vad hon hette, men hon sa Friskis&Svettis och hon sa Kungsbacka. Och då bara skriker i luren: "Åh! Du är min licensierare!"
Och jupp, det var det.

Hon sa att jag hade blivit godkänd. Och sen pratade vi på. Säkert en halvtimme. Det var ett jättebra samtal. Jag minns knappt en sak... HAHA!  Men jag minns att jag var glad. GLAD. GLAD! Superlycklig faktiskt!!!

För jag har varit orolig.
Att vara jympaledare är ingen fördel. Det fick vi till oss redan på utbildningen. Den där ledaren som har 100 % fokus på sig på jympagolvet. Hon passar inte i cirkelgymmet. Och det är lite jobbigt att släppa taget om en välbekant roll som man är bekväm i.

Jag har jobbat hårt på detta. Jag har testkört mitt cirkelgym med härliga motionärer som gett mig både beröm och konstruktiv kritik. Och jag har fått ovärderlig hjälp av Birgitta, min fadder och en av världens bästa människor. Hon har klockat mig. Berättat var jag ska tagga upp. Och var jag ska tagga ner.

Jag måste ju säga det igen. Att vara ledare, och hela resan till att bli ledare, är nåt av de bästa och roligaste jag har gjort. Testa vetja!

Kramar!!!! Från jympaledare OCH CIRKELGYMSLEDARE Jeanette! Vi ses på Friskis!

PS. Har du inte testat cirkelgym tidigare, så gör det. Passa på kl 10 på lördagar. Då kör jag och Birgitta ett pass, speciellt inriktat mot nybörjare. Vi har en längre genomgång då vi tar oss extra mycket tid att förklara för ovana motionärer eller ovana gymmare.
Varmt välkomna!!

Söndag kväll och jag är manisk. Det blir så braaaa!!!!!

Söndag kväll och jag är manisk. Det blir så braaaa!!!!!

Söndag kväll.
Jag har nyss kommit hem efter dagarna i Borås.
Jag borde väl sätta mig ner i soffan och bara lägga fötterna på bordet. Men nu är jag helt manisk. Detta är så sjuuukt kul. Jag skissar på mitt pass och köper hem musik. Jag är lycklig! Jag ryser!
Jag är störd... jag vet.. ;) 

Hur ska min uppvärmning se ut. Vilka stationer ska jag ha i min cirkel. Hur funkar rörelserna ihop. Blir det mest bara ben, eller får jag till lite variation? Jag flyttar, funderar, byter rörelser. Så mycket att tänka på. Så mycket att ta hänsyn till.

Alla bra idéer från dessa tre kursdagar måste ner på papper och bli nåt jag kommer ihåg i morgon.
Jag är just nu så säker på att detta kommer att bli kanon och att min första skiss kommer att hålla, så jag vill nästan bjuda in till första träningstillfället redan till helgen. Men eftersom jag ändå har passerat 40 år och är typ mogen, så lugnar jag mig. Det är ju ändå bäst att få komma till cirkelgymmet och faktiskt få testa så mina fria stationer i alla fall får plats.

Men just nu är jag hög. På denna enorma glädje. På all bra musik. På alla sköna människor jag har träffat. Jag tror inte jag kommer sova i natt.

Helt normala är vi kanske inte, jag och kollegan Tomas... 

PS. Mina farhågor om en helveteshelg har kommit på skam. Jag har överlevt. Min kropp är mör, men faktiskt helt ok. Varken jag eller Uddevallakollegan Tomas har skämt ut varken oss själva eller föreningen. Vi har inte behövt springa nåt gyttjelopp som straff och vi har inte fått el-chocker.

Jag har funderat på om jag har maskat eftersom jag ändå mår rätt bra. Men vi har kört utfallssteg, knäböj, marklyft flera timmar. Och idag körde vi ett cirkelpass med 66 stationer. 66 STATIONER!!! Det är sjiiiit-många!!

Vi lever, mår bra och är taggade. Vi kommer att få till våra pass så bra att alla motionärer kommer att rysa. (Av njutning, välbehag eller skräck... Det är oklart vilket... Moahahah!! )

Vi hoppas också frampå våren att få bjuda på ett Cirkelgym X-pass. Det är ett tufft pass, icke för nybörjare eller veklingar. Det skulle jag ju inte sagt än förstås. Låtsas som att jag inte sa det ;)


Kramar till hela världen från Jeanette som snart är världens bästa cirkelgymsledare!!

(Imorgon slår förmodligen tvivlet och ångesten till, så det gäller att sprida glädje och självkänsla medan jag kan...)

Jobbigt...

Dag 2. 

Klockan är 15.47. 

Det är jobbigt nu. 

Benen... Benen... Shit så det värker...

Tusentals knäböj och utfallssteg. Helveteshelgen kommer...

Tusentals knäböj och utfallssteg. Helveteshelgen kommer...

Så är det ju... En helveteshelg väntar.

Jag har ju varit med förut. Denna positiva och härliga förväntan som jag upplever nu kommer snart förvandlas. Till smärta. I varje liten muskel. Smärta!!
För träningsdosen är hög på fångläger,,, jag menar träningsläger.

Första dagen är helt ok. Förmodligen är även andra dagen helt ok. Åtminstone fram till lunch.
Andra halvan av dag två kommer jag troligen vara lätt mör.

Dag tre... Då har jag FRUKTANSVÄRT ONT.

Dag tre får jag ångest av att bara se en trappa.

Dag tre är min rumpa så öm att det är löjligt jobbigt att sänka ner skinkorna till toalettringen. Det gör ont att sitta. Och det är plågsamt att försöka få lårmusklerna att lyfta mig upp från ringen. Ett handfat nära toalettstolen kan vara enda räddningen. ( Bara för att vara tydlig. Jag håller i mig...)

Dag tre skrattar jag inte frivilligt. Nyser ogärna.
Hela kroppen värker. Det är inte ens göttont. Det är bara ont.

Jag ser framför mig hur vi under denna helg kommer göra tusentals knäböj medan två ledare går omkring och petar på oss och skriker att vi ska tänka på hållningen. Dom är säkert rekryterade från armén.
Och när vi gjort knäböj är det dags för tusentals armhävningar och tusentals utfallssteg.
Och jag kommer inte att orka hålla snygg och ordentlig hållning efter tusentals repetitioner så jag kommer att göra Uddevalla-föreningen till allmänt åtlöje. Plus att jag kommer att få springa en mil på en militärbana ute i lera och bli torterad med el-grejer.

Ja, eller så kommer det att bli ganska trevligt. Som det brukar vara på Friskisutbildningar.

På fredag gäller det. Min rapportering fortsätter i helgen. (om inte alla mina saker beslagtas då förstås...)

//Jeanette, jympaledare och möjligen ledare i cirkelgymmet snart.

Gymmet är bara för biffar!

Gymmet är bara för biffar

Blir du förbannad när du läser orden?
Bra!

Håller du med?
Bra!

Fortsätt läs!
Jag ska berätta en liten historia.

För länge, länge sen var jag en nyfödd jympaledare (två år).
Jag la in en ganska vanlig jymparörelse i mitt första pass: Ett steg fram, på steg två hoppar du upp i luften, landar på samma fot, långt steg bak och kom lågt ner. Och om från början. Svårt att förklara, men det är en ganska jobbig övning. Man ska högt upp och lågt ner. Hyfsat ansträngande för lår och knä.

Jag tänkte i januari: "Shit, så stark jag kommer att bli framåt våren när jag har gjort femtioelvahundra hopp. Så spänstigt HÖGT jag kommer att hoppa".

Men i april var jag inte ett dugg spänstigare. Inte nåt starkare!
Däremot hade jag fått värk i mina knän. Jag hade ont på riktigt. Jag klagade säkert högt och ljudligt till alla jag känner (på klassiskt Jeanette-manér). Och hur det nu var, så fick nån iväg mig till vårt gym och en genomgång med Madelaine. Jag fick övningar som jag skulle göra två-tre gånger i veckan och jag följde mitt schema.

Efter cirka tre veckor var en del av det onda borta. Och jag var så nöjd. Men gissa vad som var så häftigt?!
Jag hoppade med spänst på mina hopp på jympan. Kände mig stark! Jag blev så imponerad av min kropp. Jag gav den lite träning och den svarade med att ge mig så mycket tillbaka! Jag var verkligen imponerad!

Då tänkte jag: jag ska alltid träna i gymmet! 

Men jag har ju ingen karaktär!!!
Så jag tränar ju inte så många veckor innan jag tröttnar. Jag blir snällare och snällare mot mig själv. Jag klappar mig själv på axeln och hoppar med glädje över de tråkigaste övningarna.
Jag har fullkomligt glömt hur ont jag hade i knäna. Träna själv är inte optimalt för mig.

Det var min historia. Och jag är ju inte unik.

Och gymmet är bara för biffar...

Nä, så är det ju inte. Men det kan vara svårt att gå in bland alla maskinerna. Det är en värld som kan kännas obekväm. Man vet inte hur det funkar.
Man kan ju självklart boka en genomgång (eller hur många som helst) hos våra instruktörer. Det rekommenderar jag varmt. Det är inte ett dugg skrämmande när man får lite lotsning.

MEN! Jag vill ju berätta det fantastiska med cirkelgymmet!

Det är typ ett gym. Typ inte.

Cirkelgymmet kombinerar det bästa av två världar. Jag är tillsammans med andra. Jag får exakta instruktioner om vilka maskiner eller rörelser jag ska göra. Det är tydligt när vi alla byter till nästa maskin. Det finns inte mycket utrymme att hoppa över den tråkgaste eller jobbigaste övningen.
Jag gör övningar som stärker upp mig. Jag bygger min styrka. Och jag gör mig starkare där, för att vara lättare på jympan. Utan värk. Jag behöver dessutom minimalt med karaktär! ;)

På veckans alla pass är det fullbokat. Vi är många som vill träna cirkelgym. Vi gillar det och behöver det. Det blir kanonbra med fler pass till vårterminen!


PS. Cirkelgymmet är som en drog och kan fungera som en inkörsport till gymmet.

Detta blev en predikan om att få typ jympafolk till gymmet. Jag vill gärna se mer gymfolk på jympan, men det får jag predika mer om vid ett annat tillfälle. :)

//Jeanette, jympaledare och blivande ledare i cirkelgym.

DAGS IGEN!

 

  

...för mig att gå på Friskis&Svettisutbildning, uppleva enorm glädje, uthärda vedermödor och dela med mig av allt! 

Så sitter jag här med boken i knät. Försöker plugga träningslära, muskler och energi. För nu är det dags igen... Jag ska på utbildning. Jag ska bli cirkelgymsledare.

För ganska exakt två år sen gick jag utbildning för att bli jympaledare. Då bloggade jag om det och tänkte göra det nu igen. Min förhoppning är att någon kanske tycker det verkar kul att vara ledare i vår förening och vågar ta steget. Om jag kan bli ledare, så finns det inga gränser för vem som klarar det.

Jag har aldrig varit en träningsmänniska (förrän nu då). För inte alltför längesen skulle jag idiotförklarat människan som ville ha med mig på träning. Och att bli ledare skulle varit skrattretande, faktiskt helt otänkbart.

Mina närmaste vänner skulle aldrig, på miljoner år, trott att jag skulle bli någon som ens tränade regelbundet. Min träningsglädje kom först nån gång efter jag hade passerat 30 år och barnen började bli stora och jag fick en massa tid över. Jag övervägde för första gången träning, bara för min egen skull. Jag ville se om det möjligen kunde vara kul.

Jag var hyfsat otränad och hade ont i ryggen. Jag vågade mig till coreträningen i den lilla salen. Det passade mig bra. Man hade sin plats i salen. La ut sin matta och utförde alla rörelser på en begränsad yta. Jag kände mig trygg.

Jag minns flera gånger hur jag sneglade in i den stora salen och funderade på hur i hela fridens namn de kunde tycka att det verkade kul med jympa... Så stökigt och flåsigt. 

Men nån gång, efter flera månader, blev jag nyfiken och jag testade. Jag vågade testa jympan i stora salen! Och det var så roligt! Jag orkade! Inte allt förmodligen. Men jag orkade tillräckligt för att vilja komma tillbaka. Och jag började gilla jympan. Och faktiskt älska den! 

Det är några år sen. Men inte så länge sen så jag har glömt känslan. Jag är fortfarande så sjukt tacksam för att jag gillar att träna. 

Och jag älskar fortfarande jympan! Och jag råälskar att stå i mitten som ledare. 

Nu är det dags för nästa utmaning. Jag ska bli ledare i cirkelgymmet. Om två veckor åker jag. Tre dagars träning, pluggande och roliga folk att se fram emot. 

Jag skriver här, så häng med på min resa! 

//Jeanette, jympaledare och snart fröken i cirkelgymmet ;)

Min första termin – jympaledare på riktigt!!!

Avskyr att bli fotograferad.
...men denna har något visst!! ;)
Tack Gabriella! 

Under min jympa-utbildning i höstas bloggade jag och nu vill jag bjuda på en liten summering av min första termin som jympaledare.

Att just jag skulle bli jympaledare är rätt otippat. Jag som hatade skolans jympa så till den milda grad att jag hade mens i princip varje vecka.

Men nu är jag alltså en jympaledare! På riktigt!! I röda tajts och vitt linne! Och jag är stolt och glad!

Här är jag som jympaledar-bebis
tillsammans med mina faddrar Malin och Janne.
Kortet är taget precis när jag jympat mitt
diplomeringspass i december.
Jag är helt hög av lycka! 

Jag fick mitt godkännande i januari via mail från min diplomerare Robert Granat som då befann sig i Uruguay. Då hade cirka fyra veckor passerat från mitt diplomeringspass då han mycket lägligt drabbades av magsjuka och inte kunde komma. Under dessa lååånga veckor kastades jag mellan hopp och förtvivlan. Men jag fick fantastiskt beröm från honom och fick köra igång med mitt pass i januari när terminen startade.

Det har ju hänt en del under våren. Jag är väl inte så hysteriskt lagd från början, men jag har blivit lugnare och säkrare. Jag litar på att jag ordnar situationen även när jag glömmer rörelser eller så. Jag har nog hittat min stil, tror jag.

Jag är kanske den arga dvärgen som Hanna, (dotter 13 år) så charmigt kallade mig. Jag började stampa runt i köket hemma till min slutlåt ”Stomp!” och hon vek sig dubbel och tjöt av skratt "Du ser ut som en arg dvärg!"

Final med 90 motionärer

Igår kväll körde jag mitt älskade pass för sista gången. Det var svettigt, energiskt och sjukt roligt men samtidigt lite vemodigt! Snudd på lite sorgligt en stund...

Jag har insett att detta passet är riktigt, riktigt bra! 

Ödmjukt... jag vet!

En höjdpunkt från våren – Uddevallavarvet!
Lätt berusande att hålla i uppvärmning för 600 kommunanställda.
Med på podiet var Josefine, Monica, Lena och Anett. 

Men det är ju speciellt detta! Mitt allra första pass. Jag la VÄLDIGT många timmar på att bygga detta i vintras.

Det är så väl genomtänkt i en massa små detaljer, så tekniskt bra byggt.

Och jag har fått beröm av nöjda motionärer - som faktiskt har kommit tillbaka och jympat det flera gånger! Många har också sagt att de gillar musiken. Att jag sticker ut lite.

Så nu har jag lite ångest blandat med en rätt häftig förväntan. 

Jag är rädd att jag kommer att sticka ut ännu mer med mitt nya pass. Tänk om det inte funkar? 

Å andra sidan... Tänk om det funkar!!

Det ska ju vara personligt och samtidigt passa in i Frisis-ramarna. Inte helt enkelt alltid…

Det får ju visa sig nästa vecka. Det blir spännande!! Fredag kl 17 är min tid.

Kram till nya ledare! 

Jag vill skicka en varm kram till våra nya ledare.

Och jag vill ge en särskild kram till vår nya yogaledare Maria. Hon berättade häromdagen att hon läste mina blogginlägg i höstas och tänkt att det faktiskt var möjligt att även hon skulle kunna bli ledare.

Och så är det faktiskt. Kan jag, så kan även du! I föreningen behöver vi krafter av alla slag. Hojta om du vill vara med i ”sekten”!


//Många kramar till er alla från JYMPALEDARE (!!!) Jeanette!